Tack Mocambiquaner, och lite handelser.

Alltsa grejen ar ju den att landet ar inte riktigt rullstolsanpassat(hor och hapna), for att ta sig till olika stallen ar det massa sand, trasiga vagar, massa folk och massor med fullknokade shapasar. Anledningen till att man inte tanker sa mycket pa detta ar att fantastiska manniskor hjalper oss hela tiden! De bar rullen, de bar mig, de styr rullen, de foljer och skyddar oss pa natterna nar det ar osakert ute. (Fragan om vilka man ska lita pa far man dock stalla sig, jag har paborjat ett eget kapitel med Tema Trust I min dagbok) Herregud! Vilket folk! Tack!

Men spridningen ar stor, jag har insett att nar nagon ligger halvt avsvimmad pa gatan sa ar det ingen som reagerar eller stannar, sag en kvinna liggandes précis bredvid en korsning, nedanfor sin rullstol. Jag fick inte var chauffor att stanna, och ingen annan gjorde det heller, sant gor en Forbannad! Arg har man ocksa blivit pa alla de shapasar som passerar och bara skakar pa huvudet, trots att det fanns en hel 0,5a kvadratmeter vi hade kunnat knoka in oss pa! Nu har jag iaf kommit pa taktiken for nattakning med shapa, har kommer raden:

- Stalla sig framfor folkmassan mot vagen och vara riktigt beredd!
- Se urkaxig ut.
- Bestamma I forvag vilken shapa man ska med.
- Kasta sig fram till bildorren innan den har stannat. (Da blir de andra manniskorna sa snopna att de slapper en.
- Stalla rumpan I dorroppningen och ta av hjulen dar.
- Lagga nagra saker I famnen pa den arbetande dorroppningskillen och ta med sig resten in.
- Leta upp de som ser mest palitliga ut bland de sittande passagerarna (Om mojligt nagon nykter, kan dock vara svart att hitta) och garna nagon som har fru eller barn bredvid sig.
- Vaga lita pa att de kan ta emot grejorna och satta sig i nagons kna.
- Hela tiden: Se sjalvsaker ut, var lugn, var skarpt.
- Ha de viktigaste tillhorigheterna i magvaskan.
tihi, viktiga kunskaper har i Mocambique.

Gatans fattigdom 05.00
Efter en dryg manad ar man verkligen inne i livet har, livet och standarden har i Mocambique har blivit vardag. Jag tanker nett och jamnt pa att de ar fattiga langre. En anledning ar att tyvarr ar det svart att lara kanna de fattigaste manniskorna eftersom de tigger och ar svarare att lita pa, och de vill sallan visa sina liv och hem. Manniskorna med trasiga klader tanker man ar sparsamma, barnen som jobbar pa gator och falt tanker man har slutt skolan for dagen, och alkoholen ser man som normaldryck. Fredag natt, nar vi akte shapa hem frn coucounut, da blev jag pamind. Man sag hur otoligt manga det var som sov pa kartongbitar pa gatorna, enskilda, barn, ungdomar, ibland familjer.


Vi har forsokt hinna ta oss till internet hela veckan men forst idag blev det av. Ar sa mycket fint och nytt vi vill beratta om! Idag var dock egentligen inte den basta dagen. Ett av vara barn pa jobbet blev medvetslos, jag var den enda dar som kunde gora ngt till en borjan, det gick bra (som tur var har jag gatt forsta hjlpen) och hon mar battre nu. Men upptackte efterat hur otroligt radd man blir. Speciellt nar man ser de olika sjukdomar barnen bar pa, och mycket revs upp igen eftersom ett barn dog I borjan av aret, just fore vi kom hit. De som jobbar pa barnhemmet ar inte alltid de som agerar mest… Vi skulle verkligen onska att barnen fick mer vard! Livet blir sa markant nar ngt sadant har hander.

Nu hoppas vi att fintjejen mar bra imorrn! Ett nytt inlagg om afrikas basta sidor kommer valdigt snart och jag ska aven beratta om de utflykter vi gor och de manniskor vi traffar!
Apropa det, vill traffa er vanner och familj! Och vill visa er Mocambique. Tack for alla fantastiska mail ni skickat, idag har jag njutit sa mycket av att lasa dem, de var verkligen sa valbehovda! Snart hors vi. Stort utbyte av langa kramar.